Vince sitter på en fest efter skilsmässan och när alla börjar berätta om sin första gång med mer eller mindre lyckade historier berättar han att för honom var det fantastiskt. Tjejen hette Joy och efter en underbar helg åkte hennes familj iväg och allt han kunde tyda ut av det regniga brevet var ”jag skäms så”. Vi får följa med Vince och Joy på olika håll när de gör mindre bra livsval och sedan när deras vägar korsas igen.
Men det som gör historien bra är inte handlingen, visst den är bra men det handlar mer om karaktärerna och hur karaktärerna beskrivs. Det den ena ser kanske den andra inte gör. De tar fel beslut även om omgivningen vet att de är fel men inte vill lägga sig i. Figurerna känns verkliga på något sätt.
Jag gillade "Typ trettio" men den här, tja den kan vara lite bättre faktiskt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar